Jag har jobbat inom vården i många år. Jag har hört ett antal diskussioner om att ”han borde ha ADHD” eller ”Dennes beteende har samma symtom på ADHD”. Måste man ha ADHD för att man är hyper och energisk? Jag läste artiklar om att man gjort studier kring överdiagnostisering av ADHD. Här nedan beskrivs den artikeln i kortfattad mening.
Bakgrund
Under de senaste åren har antalet diagnoser för ADHD ökat kraftigt, särskilt efter covid‑19-pandemin. Detta har väckt frågor om huruvida det handlar om en faktisk ökning i förekomst – eller om vi ser en trend av överdiagnostisering. Samtidigt har det också blivit allt vanligare med ADHD-medicinering, inte minst bland vuxna. Frågan om denna utveckling beror på förändrade diagnostiska kriterier, ökad medvetenhet eller samhälleliga faktorer har varit föremål för intensiv forskning.
Ny forskning
En systematisk översiktsstudie och meta-analys genomförd av forskare vid King’s College London har sammanställt data från över 40 internationella studier publicerade mellan 2015 och 2023. Forskningen visar att även om diagnoserna ökat – både i antal och geografisk spridning – så är den faktiska prevalensen av ADHD i befolkningen oförändrad. Det innebär att förekomsten av ADHD i samhället inte har blivit större, utan att fler personer nu identifieras, diagnostiseras och söker vård.
Orsaker till ökningen
Studien pekar på flera faktorer som förklarar ökningen av diagnoser:
- Ökad medvetenhet och kunskap bland både allmänhet, vårdpersonal och pedagoger.
- Minskat stigma kring att ha en neuropsykiatrisk diagnos, vilket gjort att fler vågar söka hjälp.
- Bättre tillgång till diagnostik och stöd – särskilt via digitala plattformar och privata vårdgivare.
- Förändrade samhällskrav, t.ex. högre krav på självreglering och koncentration i både skola och arbetsliv, som gör att svårigheter tidigare oupptäckta nu blir mer uppenbara.
Vad innebär detta för vården?
Resultaten tyder på att vården behöver förfina sina bedömningsverktyg och arbeta mer med helhetsbedömningar av funktionsnivå snarare än att enbart fokusera på symptomuppfyllelse. Det lyfter också behovet av att säkerställa att diagnoser ställs av professionella med rätt kompetens, samt att insatser anpassas individuellt – oavsett om en formell diagnos sätts eller inte. Det finns även farhågor om att vissa individer får felaktiga eller förhastade diagnoser, vilket kan leda till felbehandling eller förväntningseffekter.
Diskussion i samhället
Debatten kring överdiagnostisering har ibland blivit polariserad. Vissa menar att diagnoser “delas ut för lättvindigt”, medan andra lyfter att ökningen i själva verket visar att många tidigare förbisedda individer äntligen får hjälp. Forskarna bakom studien betonar att det inte är meningsfullt att tala om “för många diagnoser” utan att ta hänsyn till sammanhang, livssituation och hur vardagsfunktionen påverkas.
Slutsats från forskarna
Forskargruppen konstaterar att ökningen av ADHD-diagnoser inte tycks spegla en epidemiologisk förändring, utan snarare en diagnostisk och social transformation. Det viktigaste framöver är att vårdsystemet klarar att möta det ökade behovet utan att förlora kvalitet – och att samhället som helhet blir bättre på att förstå och bemöta kognitiva variationer.
Källa: En grupp forskare vid King’s College Londons Institute of Psychiatry, Psychology & Neuroscience publicerade en systematisk översikt med meta‑analys i Journal of Affective Disorders den 18 maj 2025